Jag och Anna kom fram till Malmö sent i går kväll. Efter sju timmars tågåkande så var vi hungriga så vi försökte hitta O’learys men det gick inte så bra. Idén var att vi skulle försöka hitta stället under tiden som vi gick mot hotellet men eftersom O’learys låg precis bredvid tågstationen och vi aldrig tittade precis runt omkring stationen så missade vi det. Så vi gick till hotellet och sedan gick vi tillbaka till stationen (Det är en bit!) När vi kom fram så sa servitören att de precis höll på att stänga köket. Så vi fick vända och gå tillbaka mot hotellet och Jensen’s Bøfhus.

Maten är riktigt god på Jensen’s Bøfhus! Vi ska faktiskt dit och äta idag igen. Om ni älskar kött så är detta platsen att vara på!

I går kväll såg jag Snow white and the huntsman. En helt okej film. Den utgår från berättelsen om snövit men har lite tvistar i sig. Tvistarna var dock ganska uppenbara och sådana filmer är oftast inte så roliga att se på. Det var dock lite häftiga effekter och eftersom jag också tycker om medeltida saker så vägde det upp en del av det uppenbara i själva berättelsen. Sen är ju Chris Hemsworth inte så hemsk att se på.

Under Peace and Love såg jag många människor med många olika personligheter och klädstilar. Eftersom jag hade fullt upp med att hinna till alla konserter i tid hann jag inte registrera alla ”typer” av personer. Med ”typer” menar jag de kategorier som samhället har placerat olika personer med speciella karaktäristiska drag i. Med andra ord, generalisation. Fjortisar, emos, skinheads, streat, gangsters, metrosexuella… listan är oändlig. Jag gillar inte den generalisation som samhället, vi människor, har skapat. För vi är alla unika.

Jag började tänkte över vad jag har för åsikter kring generalisering och kategorisering av personer när jag  stod och lyssnade på Hardcore Superstar på P&L. Innan festivalen hade jag inte lyssnat så mycket på rock. Förutom det min syster har tvingat på mig under åren. När jag stod där på stan och lyssnade blev jag positivt överraskad och tänkte oj shit, de är ju faktiskt jävligt bra! Jag började granska mig själv. Där stod jag och lyssnade på rock iklädd blåa jeans och en spetströja. Inte typiskt rockstil precis. Sedan började jag kolla mig omkring på hur de andra människorna som lyssnade såg ut. Många svarta t-shirts med dödskalletryck såg jag och i det stora hela såg folksamlingen ut som ett svart hål. Eyelinern, håret, kläderna, kängorna, allt var svart. Sen kollade jag på mig själv igen och tänkte att här passar jag inte in. Då kom frågan upp i mitt huvud. Måste jag se ut så som majoriteten av dessa människor gör för att kunna få lyssna på den här musiken och bli accepterad för det? Eller är det meningen att jag ska lyssna på pop eftersom jag klär mig som en ”typisk” sådan person skulle? Räknas jag inte som en Hardcore Superstar lyssnare om jag inte går in för det helt och har hela looken?

För när jag sedan berättade för en kompis att jag lyssnade på Sugarplum Fairy, Hardcore Superstar och Dropkick Murphys på P&L så svarade han med att säga ”VA! LYSSNAR DU PÅ DE BANDEN? Det trodde jag inte. Du ser inte ut som en sådan person.” Nehe, hur ska jag se ut då? Måste man vara inpräntad i en ”kategori” och stanna där och bara vara i just en kategori? Det skulle jag aldrig kunna.

Jag passar in i många olika kategorier. Jag kan ses som en fjortis, nörd, hästtjej, popbrud och mycket mer men jag vill inte bli kategoriserad utifrån hur jag ser ut, vilka intryck jag ger vid första mötet. Det finns ingen kategori jag skulle vilja stanna i helhjärtat till 100%. Jag är Emmy, det är det ända jag vet med hundra procent. Jag är ingen kategori, jag är en människa. En individualist med många olika drag som kan likna olika stilar.

Jag är inte glad över att vi kategoriserar varandra i olika grupper. För jag tror att om vi kategoriserar varandra så glömmer vi bort att kolla djupare hos varandra. Vi väljer att hålla oss borta från sådana som inte ser ut som oss själva i smink, hår och kläder. Men tänk, vi kanske missar en helt otrolig vänskap eller kärlek bara på grund av att vi glömde att titta lite djupare, förbi det ytliga.

Sen min syster kom hem från England har hon visat stort intresse för inredning. Som ni vet så har vi redan gjort om i stugan ”Bilder från stugan”. Utan Annas engagemang hade jag aldrig haft orken att ta tag i det heller. Efter trippen till stugan har källaren blivit det nyaste projektet. Både igår och idag hjälpe jag Anna att städa i ett av rummen på källarplanet. Trotts att vi röjt undan cirka femton soppsäckar med gamla prylar är det fortfarande många saker kvar. Man blir lite trött i huvudet bara av att se allt bråte. Vi försöker att röja undan där nere men det känns bara som att vi flyttar runt sakerna till ett annat rum. Vi lyckades i alla fall få bort 7 soppsäckar idag genom att tråka in dem i vår lilla Citroën och köra dem till Fågelmyra.

Måste erkänna att det är väldigt roligt att kasta saker man normalt inte får kasta. Det hade ju inte varit lika kul att kasta femtioelva tennisbollar.

Idag fick jag en ordentlig tankeställare efter att jag ridit Játék. Játék var otroligt stel i höger varv och jag tror jag var för hård mot honom. Han lyssnade inte alls på mig i det varvet. Det gjorde mig väldigt frustrerad så i förtvivlan skänklade jag och drog jag i honom mer än vad jag egentligen ville. Jag registrerade inte det fören jag hade fått till det någorlunda på honom i det varvet. Ussh, den känslan var inte alls rolig. Jag kunde inte glädjas över att han tillslut gick bra eftersom jag kunde inte stå för hur jag fick dit honom. Har jämrat mig ganska mycket över det som hände idag. Min syster sa dock att jag säkert överreagerar och jag hoppas det stämmer. Men det här skakade till mig tillräckligt mycket att jag nu känner att jag måste ta avstånd från ridningen några dagar för att återfå min gamla "hästspirit”.

Tillsammans med min syster och hennes kompis Elin åkte vi till stugan i Äppelbo i måndags. Anledningen till varför vi åkte till stugan denna gång var inte enbart för att det är avkopplande och allmänt skönt att vara där utan vi hade ett mål med resan. Målet var att förnya och förbättra rummet på nedervåningen. Med målarburkar, penslar, lacknafta och målarbyxor styrde vi mot Busjön sent i måndagskväll. Men trotts att mörkret kom snabbt efter att vi hamnat på plats så började vi ”riva” stället. Vi har slängt ut väldigt många gamla prylar under dessa dagar. Så småningom kommer de att få lämna Äppelboskogarna helt och hållet. (Men tyvärr har vi varken tillräckligt stor båt eller bil för att få med oss allt på en gång.)

Tisdagen gick åt till att måla, måla och åter igen måla. En soffa som var röd har blivit dalablå, en pall har blivit vit och dalablå och alla väggar i första rummet i stugan har nu blivit vita. Det var helt underbart väder att måla i. Förutom det lilla minuset att myggorna och knotten invaderade oss på kvällen vilket gjorde att vi fick avbryta det lilla vi hade kvar att måla. Det finns nämligen inte så mycket plats inomhus, definitivt inte till att vara tre personer som ska ha ytor till att måla olika objekt. Så vi målade mycket ute. Men det mesta hann vi ändå med att göra på tisdagen vilket jag blev väldigt förvånad över. Nog trodde jag vi skulle jobba på bra men inte att det skulle bli klart på en dag!

Så onsdagen blev öppen för mer frihet vilket gjorde att vi tog oss in till Äppelbo och Vansbro och gick runt i olika butiker och loppisar för att finna inredningsprylar till det nya rummet. Vi hittade bland annat en väldigt stor och fin lykta som vi bara var tvungna till och köpa. (Att den är köpt på konsum behöver ju ingen veta!) Det var riktigt varmt inne i stan så det blev även ett besök inne på Håkanssons/Vansbro konditori där glass stod på menyn! När vi var nöjda och glada i magarna åkte vi tillbaka till stugan. Resan tillbaka gick dock inte lika smidigt till som glassen hade slingt ned i magen. Båtmotorn krånglade och vi trodde att det kanske var bensinen som höll på att ta slut. Därför var vi tvungna att åka in till Vansbro igen eftersom Äppelbo inte har OKQ8. När vi kom tillbaka till båten igen så visade det sig att bensinen inte var problemet utan problemet med båtmotorn kvarstod och jag fick ro hela vägen. Det är inte så jättelångt att ro utan det är mest irritationen från att båtmotorn är jävlig som gör att det inte blir så roande att ro (hihi). Tusen tack till all av Astrid Lindgrens många visor som fick tiden ute på vattnet att gå lite snabbare.

Fortsättning följer...