Jag har varit fodervärd på Cassiopeia i två och ett halvt år. Det har varit fantastiska år och dagar men också jobbiga, svåra och tuffa. Men under dessa år har jag ändå valt att inte ha en så nära relation med henne. Jag har valt att hålla mig på avstånd och inte ens säga hur mycket jag tycker om henne i mitt huvud. Jag har valt att göra så för att inte bli sårad, då jag ofta har hört under åren att hon ska bli till salu eller slaktas. Jag har valt att inte bli sårad.

Men för några månader sedan gjorde jag ett nytt val. Jag gjorde valet att äntligen erkänna hur mycket jag älskar den här hästen. Det har gjort att jag trivs i stallet ännu mer och bara vill vara där mer och mer. Men samtidigt får jag nu tårar i ögonen så fort jag tänker tanken att hon kanske ska försvinna från mig. Jag har hört det jämt och ständigt i över två år men det är först nu som jag verkligen är rädd för att det kan hända på riktigt. Förut tänkte jag antingen jamen va bra, då får jag prova en annan häst eller så har jag tänkt att jaja, jag har hört det där förut men inget kommer att hända så hon blir väl kvar, gör inte mig något. Jag brydde mig men inte lika mycket. Men nu, nu när jag har erkänt mina ”känslor” och det har varit lugnt och fridfullt i några månader och allt har rullat på, då får man höra det där igen. Att hon kanske ska säljas eller i värsta fall slaktas. Jag klarar inte av det längre. Hon betyder för mycket. Inte nu när hon blivit så mycket bättre. Skulle de göra sig av med henne borde de ha gjort det för länge sedan.

Jag kommer ihåg första gången jag såg henne. Amanda och Susanne (tror hon stavas så) hade henne på prov som privathäst i samma stall som ridskolan. Jag var fodervärd på Noppe på den tiden och Cassie fick då för sig att prova alla boxa, däribland Noppes. Amanda och Susanne tröttnade fort på henne och ville inte köpa henne men då tog ridskolan istället henne på prov. Ägaren som hade Cassie ville bli av med henne så det slutade med att hon gav bort Cassie till oss. Ja, eftersom det är lag på att man inte får ge bort djur så fick vi lov att köpa henne för någon krona men inte mer.

Hon var en riktigt envis häst som inte ville göra som ryttarna ville. Hon kunde knappt galoppera och var till och från halt. Hon sparkades och hög mot alla som kom i närheten av henne i boxen. Öronen bakåt så fort någon kollade på henne och hon var inte stark alls i bakbenen. Idag har hon kommit mycket längre. Hon sparkas och bits inte, hon kan galoppera utan problem. Hon är snäll, har ett bättre psyke och jag älskar henne så otroligt mycket. Var det kärlek vid första ögonkastet, inte riktigt, men nu skulle jag inte klara mig utan henne. Hon har faktiskt varit där för mig när jag behövt henne. Hon har varit min tillflykt och fristad när jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Hon är hård, ibland sur och inte precis den mest "männskliga" hästen men hon har lärt mig så mycket, och jag har lärt henne en massa saker.

Vi har växt tillsammans. Vägen har varit svår, krokig, tuff, ibland känts meningslös och ödeläggsen men bandet mellan oss har blivit starkare och starkare och jag är rädd för att bandet nu är så starkt att det inte kommer att bli enkelt att eventuellt klippa sönder det.

Hoppas det inte stämmer. Inte än.